Det är ju hur mycket som helst man måste tänka på..

Massor av saker man måste införskaffa.. hur mkt som helst, hur ska man veta vad som är bra o inte? vilket märke man ska ha o inte?

Barnsäng behöver jag i allafall inte fundera över, det har min kära mamma redan fixat åt mig :) en "VyssjanLull" ingen aning om vad det är för nåt men skulle tydligen vara jätte fräsig :P

Barnförsäkring har jag tecknat, TryggHansas Mamma-Barn-gravid försäkring.. den var gratis och typ den enda som gäller innan barnet har fötts, så jag tog den sålänge :)

Barnvagn, har jag flera stycken på gång.. vet inte riktigt hur jag ska göra :/ Tror jag måste åka till nån butik å provköra lite ;)

Sen har jag varit duktig å öppnat sparkonto åt bebis :) Jajaja, alla tjatar att det är tidigt men vafan, jag får väl spara hur mycket jag vill?

Lite kläder och sånt har jag.. det är bara det här med lägenhet som gör mig stressad som fan, har ingen egen.. vilket jag tycker är skit just nu.. skulle jätte gärna vilja ha en egen typ nyss! Men allt här i livet är inte lätt så.. hoppas på en lgh som jag kollade på i onsdags.. den va så jäkla fin! Får svar på tisdag.. å de va väl typ 4:e visningen jag varit på utan att fått nån än.. men men har ju 20 veckor på mig..

Ska fixa allt med försäkringskassan idag oxå, så jag får mammapenning  sen :)

Japp, nu har det gått ganska precis 3 månader sen jag pratade med pappan sist..

Självklart har jag försökt kontakta honom, dock utan resultat..

Eftersom vi har en gemensam vän, så har jag i alla fall fått höra att han inte mår så bra.. känns ju jobbigt.. och jävligt svårt för mig att förstå..

Hur kan det här göra någon olycklig?

Jag har hört av mig lite då och då, några dar innan ultraljudet.. några dagar efter.. men inget svar.. det är ju jäkligt svårt å lista ut hur man ska betee sig.. Ska man höra av sig? eller ska man inte? ska jag fortsätta försöka? Ska jag ta detta som hans sätt att tala om att han inte vill ha med oss att göra?

Men för fan, då måste han väl kunna tala om det?!

Å han måste väl åtminstone vara lite nyfiken? eller? Han vet ju knappt nånting.. han fick ju bara veta att jag var med barn.. sen inte ett ljud..

Frustrerande och förvirrande är det i alla fall, men nu har inte jag heller hört av mig på 1 månad.. tycker mest synd om honom faktiskt.. som missar det här underbara..

Vad mysigt det är å känna hur den rullar runt därinne i min mage.. mitt lilla underverk.. mitt barn.. mitt mirakel ..

Har börjat handla lite smått nu, vissa tycker ju att det är för tidigt, men jag är inställd på att allt kommer att gå så bra å inget hemkt ska få hända min lilla bebis :) Lika bra att börja små handla lite nu.. så slipper man ta allt på en gång sen.. för det kostar ju faktiskt en hel del!

Snart halvtid.. känns skönt.. fast nu går det undan ändå tycker jag.. växer mer o mer för varje dag :) mys!

Lite bilder;

v.14

v.15+5

v.17

v.18

v.19+2

Åh en bild på mitt lilla fina pyre.. kan inte titta mig mätt :)

Vi Börjar från början..

Juli 2008.

Efter att ha haft magsmärtor till och från i 2 veckor, hade de blivit så pass illa att jag på en lördagmorgon inte kunde ta mig ur sängen.. jag hade ONT..

Ringde min kära mamma som fick köra in mig till gynakuten.. Åkte dit med tron om att jag skulle få lite medicin å åka hem.. men så blev de icke, de kunde inte göra en fullständig undersökning eftersom att jag hade så ont.. jag blev inlagd och beordrades fasta, kanske skulle jag behöva opereras.. Jag blev livrädd, dom sa ju inte vad som var fel.. Fick ligga inne ett par dagar med morfin & antibiotika, gjorde väl 4 gynundersökningar om dagen, varenda en lika hemsk.. Det man kom fram till var att jag hade en infektion på en äggstocken och en cysta på den andra.. men båda var svullna till dubbel storlek.. 2 veckor senare fick jag reda på att detta berodde på en långt framskriden klamydia infektion, samma dag gjorde min dåvarande pojkvän sedan 3 år tillbaka slut. HEMSK DAG!

Problemen fortsatte, fick komma på återbesök var  14:e dag, dock gick svullnaden inte ner och jag hade fortfarande hemska smärtor, fick nya mediciner..

I augusti, hade de börjat lägga sig, dock så hade cystan växt ganska snabbt.. vilket var oroande.. Fick veta att ärrbildningarna som blivit på äggstocken var stora.. Båda äggledarna var varfyllda..Och läkarna gav mig då de inte så positiva beskedet, eftersom att skadorna på mina äggstockar var så pass stora och med tanke på att min mens upphört helt och hållet.. chansen var inte stor att jag någonsin skulle kunna bli med barn, de ville inte säga någonting 100% säkert, men att jag skulle vara förberedd & förvänta mig det värsta..

I November var det dags för sjukhus besök nr.2 denna gång med läkemedelsallergi och njurbäckeninflammation.. hade då haft urinvägsinfektioner som avlöst varandra sen i augusti.. så från Juli-November hade jag alltså ätit 9 olika antibiotika.. och ingeny´ting hjälpte.. jag var fortfarande sjuk.. Fick ligga inne i 1 vecka denna  ång, jag var ett sådant "Mystery case" så hade väl allt som allt 14 läkare & lärlingar som var å peta å frågade.. man tog alla tänkbara prover men kom inte fram till varför medicinerna inte hjälpte.. Men cystan hade växt till sig ytterligare och jag hade en mycoplasma (?) bakterie i kroppen..

2009

Cystan fortsatte att bråka och ge mig smärtor, fick kallelse varannan månad å kolla den.. de sa att den skulle försvinna av sig själv men den var kvar.. I maj 2009  sa de att jag skulle få en operation, med kötid på 3 månader..

I Maj var oxå då jag träffade bebisens pappa, en trevlig och charmig lite små hemlig kille, självklart blev jag intresserad! Men han var alldeles för svår å få kontakt med så gav upp efter ett tag.. men då började han höra av sig till mig.. så vi började umgås lite, mest festa och sova tillsammans.. men efter ett tag rann det ut i sanden helt.. det var alltså aldrig seriöst, vi har aldrig varit tillsammans eller något sådant utan sågs ibland..Men så gav jag upp, orkar inte svansa efter någon så vi slutade träffas helt och hållet..

November

Jag började få sjukt ont i brösten, å tyckte dom var för ömma alldeles förlänge.. pappa började påpeka att jag kanske var gravid, vilket bara gjorde mig ledsen.. han visste ju hur det låg till.. kändes bara orättvist å inge nåt hopp när jag visste att det inte var så.. men mina vänner övertalade mig att göra ett gravtest.. så tog med mig L hem, å gjorde de.. var väl inte alls intresserad av reultatet eftersom jag visste att de inte skulle va nåt.. (jag har gjort tester förut, o man blir bara besviken) Men vi gick å kikade.. Å tamej fan de visade ett +.. först fattade jag inte alls var det innebar.. men blev sen nästan förbannad.. tog mig in till stan köpte 3 nya test.. gjorde dom å nog var det allt ett + på allihopa, ringde vårdguiden för detta kunde ju bara inte stämma ?! Men minsann, gjorde ett test hos barnmorskan oxå bara för att vara säker.. och fick samma resultat.. vilket för oss till...

Idag, februari 2010.. här sitter jag med mitt lilla underverk växandes i magen.. har gått 19 fulla veckor + 2 dagar :) Underbart.. å visst hade det varit härligt att få dela den här glädjen å alla andra känslor med en partner.. men det här är fortfarande utan tvekan det största och bästa som någonsin har hänt mig.. Jag väntar mitt första barn, jag är singel men jag har världens bästa familj & vänner som ställer upp..

Lyckligare har jag aldrig varit & Bättre har jag aldrig mått!

Älskar dig min lille vilde <3

jaa, när man väl har börjat känna den lilla krabaten finns det inget stopp ;)

Den rullar runt där inne hela tiden.. hur mysigt som helst..  :)

Längtar så till den 4:e Juli, då mitt lilla pyre är beräknat att komma ut!

Mest vaken vill den förstås vara om nätterna.. inte ska mamma få sova inte ;P Hihi men de e så mysigt å vakna å känna hur den bökar runt därinne.. mitt lilla underverk..

& det är ju verkligen ett mirakel MITT mirakel.. Sen första stund, eftersom att alla odds varit emot oss.. att jag ens skulle kunna bli gravid, och dessutom trots att jag har ätit p-piller sedan 7år tillbaka..

Men det här var meningen, från första stund.. att det skulle vara du & Jag älskade barn.. glädjs varje dag åt det lilla liv som växer inuti mig..

Usch har så mkt mardrömmar just nu, och till alla som ska envisas med att ifrågasätta mig och mitt val.. LÅT MIG VA!

Det här är det bästa beslut jag någonsin tagit.. har aldrig varit någon fundering över hur jag ska göra.. de bor ju nån i mig! Varför skulle jag vilja ändra på det?!

Å döm mig inte på förhand.. ni har ingen aning om vilken bra mamma jag kommer att bli! Med eller utan partner.. Jag har så många andra fina människor runt omkring mig, så jag och bebis kommer aldrig behöva vara ensamma!

hormonerna är verkligen överallt just nu, blir jag arg, ledsen.. är det hysteri eller raseriutbrott.. blir jag glad eller tycker något är roligt.. så blir det hysteriska skrattanfall..