Jahapp, var väl drygt 1 vecka sen jag skrev.. har väl hunnit smälta det hela lite mer nu..

Var hos barnmorskan oxå.. å dem trodde jag var i vecka 12.. snacka om att man har koll på läget =/

Men men, jag gillar läget :) tycker att det känns jätte bra.. lite detaljer som måste fixas bara..

Och jag vet att vissa (det vill säga dom som inte känner mig) kommer att tycka att jag är helt dum i huvudet som behåller barnet.. men nu är det ju så att detta är förmodligen min enda chans.. en chans som egentligen inte ens existerar.. makes no sence i know.. men alla är lika chockade som jag..

Pappan vet om det nu i alla fall.. usch det var nog det värsta ögonblicket i mitt liv.. var som att släcka en lampa.. hans ansikte lixom dog =/ Jätte tungt! Han vill verkligen inte ha barn så detta var väldigt tungt för honom.. han satt tyst i 4 timmar å såg ut som en ledsen hund =/

Men han hörde av sig å ville prata igen.. jag har förklarat läget.. men ändå kom han hit för att försöka övertala mig att göra en abort? Han kan ju lika gärna be mig hoppa framför tåget.. Han tog till och med upp "fader okänd".. slag i ansiktet :(

Jag vet att jag klarar det här själv, har en fantastisk familj och underbara vänner som ställer upp.. och alla är jätte glada för min skull.. och det känns så rätt..

Ända som känns lite tråkigt, det är ju för barnets skull..

Hm..

Kan fortfarande inte fatta det, det här går emot allt.

För ca. 1½ år sen fick jag reda på att jag förmodligen inte skulle kunna få några barn, och om det skulle gå.. skulle jag få kämpa..

Hade haft massor av infektioner, cystor osv. på äggstockarna,, som  lett till ärrbildningar och andra skador..

Men nu sitter jag här, gjorde gravtest igår efter kompisarnas eviga tjatande.. har haft sååå ont i mina bröst.. men det var det absolut sista jag kunde tänka mig..

Gjorde testet brydde mig inte om resultatet direkt, men min kompis tvingade mig.. och.. JAG ÄR GRAVID ?

Kunde inte tro det.. så åkte å köpte några test till.. sammanlagt 3 stycken, med samma resultat..

Men det ska ju inte vara möjligt? Jag äter p-piller å kanske är steril.. å ändå så sitter jag här nu.. och väntar barn?

Dessutom är jag singel, pappan lär inte bli så glad.. han har inte ens tid å ses.. så frågan är.. om det är okej å berätta nåt sånt här på telefon? det känns ju inte okej..

Å detta är ju absolut inte ett drömläge, men har varit väldigt deprimerad och tampats med att jag förmodligen inte kan få egna barn.. jag älskar barn..

Men kommer jag att klara det själv ? Jag är rädd & chockad å kan fortfarande inte fatta det..